Aktion Österbotten   Aktion Österbotten   Logo
HANKMO BYAR
FAKTA OM HANKMO FÖRENINGAR & FRITID FÖRETAG & TJÄNSTER BO I HANKMO
KORSHOLM   På svenska    Skriv ut sidan
FAKTA OM HANKMO
Karta
Sevärt & bildarkiv
Hankmo byars historia
Landstigning i Österhankmo; Finska kriget 1808-1809
Kringshändelser i Finska kriget 1808-1809
Historik över dikesmaskinen Autodigger
Historik över Hankmo-harven
Historik över Oppstu kvarnen
Byaplan 2008-2013
Händelsearkiv 2008
Händelsearkiv 2007
Kontaktuppgifter & länkar
Händelsearkiv 2009
Händelsearkiv 2010
Händelsearkiv 2011
Händelsearkiv 2012
Händelsearkiv 2013
Händelsearkiv 2014
Händelsearkiv 2015
Händelsearkiv 2016
Händelsearkiv 2017

Hankmo byars historia

Här följer en sammanställning av historien för Hankmo byar under de senaste seklen. Historiken har skrivits separat för Väster- och Österhankmo eftersom källmaterialet finns samlat byavis och även skribenterna har koncentrerat sig på vardera by. Denna historiska tillbakablick ger en allmän uppfattning om områdets utveckling under en rätt lång tid. För den som vill bekanta sig närmare med olika detaljer och tidevarv har vi sammanställt en källmaterialförteckning i slutet av texten. Bildmaterialet härstammar från byarnas hembygdsföreningar, speciellt tack till Stig Sundvik och Birger Näsman i Västerhankmo samt fotografen Mikael Herrgård i Österhankmo.

Via rubrikerna till vänster hittar du även mera detaljerade uppgifter om vissa händelser, bl.a. händelserna i Hankmo under Finska kriget 1808-1809.

 

Karta över Hankmo år 1875. Vattnet har senare gett vika för torrläggning och landhöjning.

Källa: Lantmäteriverket 

 

Västerhankmo historia 

När fast bosättning uppkommit är svårt att med säkerhet fastställa, men enligt släkttabeller kommer man bakåt i tiden till 1400-talet och ännu längre. I hemmanstabellerna ser man att det ca 1546 fanns fem hemman i byn, likaså i Österhankmo fanns det fem hemman. Man kan med fog dra den slutsatsen att det redan före detta skriftliga belägg har funnits fast bosättning i långa tider. Med dagens mått mätt var dessa hemman endast småbruk.

  

Väderkvarnen byggdes i början av 1700-talet. Läs mera om Oppstu-kvarn via denna länk.

 

Man får komma ihåg att en stor del av området låg under vatten och var mer eller mindre skärgårdsbetonat. Fält och fjärdar som idag är god odlingsmark var ännu vid sekelskiftet 1800-1900 delvis täckta av vatten, åtminstone en del av året. Landhöjningen har gjort att isynnerhet Västerhankmo med tiden blev mera jordbruksbetonat och att fisket som näringsfång gick tillbaka i och med att de grunda fjärdarna upplandades. Denna process var inte lika påtaglig i grannbyarna Petsmo och Österhankmo, där havet nådde själva byn och vattnet därför var djupare.  På senare tid har torrläggningsföretag påskyndat utvecklingen både i Väster- och Österhankmo.

  

Muddring av Lappsunds å, vilket gjordes under åren 1930-1932. I boken Västerhankmo By finns en närmare beskrivning av turerna kring muddringen av ån.

  

Byvägen med kurvan vid Else Asplund, bilden är från början av 1910-talet.

 

Gamla Lappsundsbron i vårflöde, notera det ursprungliga stenräcket!

Denna syn var vanlig på vårarna ända tills invallningen av Kyro älv på 1970-talet.

 

Delar av Kvevlaxprästen Frans Oskar Durchmanns familjs ristningar på Snäröuran sedan 1860-talet. 

Kvevlax kyrkoherde Frans Oskar Durchman vistades på "Snäröiran" om somrarna. Durchman började sin kyrkoherdetjänst i Kvevlax församling år 1858 och han flyttade bort år 1869. Han vistades sommartid åtminstone tidvis på Snäröiran, han hade t.o.m låtit bygga ett litet fähus där, av vilket rester ännu syns. Troligen hade han även någon form av sommarstuga där, han hade nämligen ganska stor familj. Ristningarna som finns inhuggna i stenarna där har säkert gjorts som trevligt tidsfördriv av olika familjemedlemmar på 1860-talet. För övrigt kan du läsa mera ingående om Durchmans verksamhet i Kvevlax Historia.

 

Då det gäller skolbildning i äldre tider var det vanligen frivilligt att tillägna sig boklig bildning, och i den mån detta var möjligt var det genom kyrkans försorg undervisning förmedlades, antingen av klockaren eller av barnalärare ute i byarna, vanligen under några veckor av året. I medlet av 1800-talet blev behovet av mera kontinuerlig undervisning påfallande, för detta ändamål beslöt byamännen i Västerhankmo att år 1879 bygga ett hus för en folkskola. Skolan besöktes även av elever från Österhankmo och Petsmo, ända tills dessa byar fick egna skolor i början av 1900-talet. Skolhuset står kvar än idag och skolan verkade där till och med höstterminen 1911, då det nya skolhuset på den nuvarande platsen kunde tagas i användning från och med vårterminen 1912.

Byvägen och skolan ca 1915. Byggnaden på vänstra sidan var Wahlstedts verkstad som byggdes år 1913. Skolhuset gavel är nuvarande dagis-gavel, ett bevis på hur bra stockhusen håller!

I ett senare skede år 1965 sammanslogs Österhankmo skola med skolan i Västerhankmo och namnet är idag Hankmo skola.

 

Efter att skolan flyttat 1911 stod huset tomt en tid, men 1914 bildades Västerhankmo andelshandel och den började sin verksamhet i den gamla skolans slöjdsal. Butiken verkade där till år 1934 då den flyttades till den egentliga skolsalen i andra ändan av huset, i samband med detta flyttades en del mellanväggar så att butiksytan blev betydligt större. Här verkade andelshandeln till år 1959 då en ny modernare butiksbyggnad uppfördes. Härefter stod huset tomt och oanvänt till år 1995 då den nybildade hembygdsföreningen fick överta huset för sitt behov.

 

I detta sammanhang kan nämnas att det har förekommit butiksverksamhet i byn av privata handelsmän, långt före andelshandeln, i större eller mindre omfattning. Efter att förbudet mot butiksverksamhet på landsbygden upphävdes 1861, öppnades även butiker i Västerhankmo.
Den första som vi vet hade handelsbod i Västerhankmo var Gustav Isaksson Dahlback som 1880- 1894 hade butiksverksamhet. Även handlanden Isak Erik Östman från Vassor hade butik i byn en kortare tid i slutet av 1880-talet. Isak Nygård hade butik i sin gård (Handlaris) från 1890 till 1910. Isak Sandback bedrev handel i sin gård på Ålvaback omkring 1905 - 1910.
Anders Johan Nyman var handelsman på Kulon från 1901- 1914, då han sålde sitt varulager till nybildade Västerhankmo andelshandel och blev dess första föreståndare. Han hade den största och mångsidigaste affärsrörelsen i byn. Det fanns även andra som bedrev någon form av handel i mindre format. Isak Rosendahl hade handelsbutik i Gustav Sands gård 1925-1930.
Han var även agent för mjölkseparatorer av märket Fortuna, samt har senare varit gårdfarihandlare med bl.a. textilvaror. Isak Råback bedrev affärsverksamhet i Kaskushagan från 1929-1938. Butiksbyggnaden revs bort 1941. Oskar Näsman hade några år på 1930-talet butik i sin gård i "Söderändan". År 1934 öppnade Västerhankmo andelshandel en filial Hugo Näsmans gård vid Lappsundet. Den upphörde i samband med fusionen med Kvevlax andelshandel 1945. Från 1952-1988 har Lappsundbutiken ägd av Inga och Alf Näsman verkat.
Efter att Kvevlax andelshandel drog in bybutikerna, har Stefan Sundvik drivit handel i samma utrymmen 1991- 1999.
Samhällsutvecklingen har tyvärr gått i den riktningen att allt har blivit mera koncentrerat till större enheter med den påföljd att vi inte mera har någon butik i byn.

 

I äldre tider var samhället mer eller mindre självförsörjande, man levde i huvudsak av vad jorden och naturen gav. Någon industriell verksamhet att tala om förekom inte, varför den sk. obesuttna befolkningen hade det nog så besvärligt. I slutet av 1800-talet tog emigrationen till Amerika fart och den fortsatte en god bit in på 1900-talet. Det var många även från våra trakter som prövade lyckan "over there" med varierande framgång. Det var många som for dit för att förtjäna pengar i akt och mening att sedan komma hem och kunna köpa sig ett eget hemman.

 

Omkring sekelskiftet 1800-1900 började behov av bättre jordbruksredskap göra sig gällande, varför driftiga och smideskunniga bönder började fundera på att utveckla bättre harvtyper i takt med att tillandningarna började brukas. I en dagstidning från år 1900 ingår en notis med rubriken Hemindustri, där redogörs för utveckling och förbättring av harvar för bearbetning av jorden. Läs mera om historien med Hankmo-harven!

  

Hankmo-harven i original!                             Smedjan där Hankmo-harven utvecklades.

År 1910 fick bonden Johannes Sand patent på en förbättring av ställverket som reglerar harvrullarnas inbördes förhållande. År 1912 konstruerade mekanikern Isak Wahlstedt en dikesmaskin avsedd för att göra öppna tegdiken, han fick patent på sin uppfinning år 1913. Läs mera om dikesmaskinen Autodigger.

 

 

 

Autodiggern i byggnadsskede, notera motorn!     Autodiggern gjorde ett snyggt arbete!

                 

Maskinen kom till användning åren 1913 och 1914 vid uppodlingen av hemfjärden och söderfjärden. Maskinen var avancerad för sin tid emedan den även bredde ut den uppgrävda jorden till båda sidorna och därigenom sparade mycket handarbete. Vi kan konstatera att näringslivet i våra bygder var jordbruksbetonat förutom med några få undantag av olika hantverkare, såsom snickare, murare och smeder, för att nu nämna några.

 

Storskiftesregleringen som började 1912 medförde stora förändringar för en stor del av byns befolkning, emedan det var många som flyttade ut till helt nya boplatser där det var att börja helt från början. Regleringen förde det goda med sig att alla fick sina ägor mer koncentrerade, och skiftenas antal minskade. Regleringen skulle genomföras tills året 1916.

 

Från år 1919 har Hankmo mekaniska verkstad verkat i byn. I detta företag, som drevs av ovan nämnda Isak Wahlstedt och Johannes Sand samt Anders Johan Forsberg, arbetade en del bybor. Företaget flyttades år 1925 till Smedsby där tillverkningen fortsatte, med Isak Wahlstedt som ensam ägare.

 Isak Wahlstedt

I början av 1920-talet blev byn elektrifierad, det var utan tvekan ett stort framsteg i utvecklingen. Man fick frångå oljelamporna mer och mer, dessutom kunde olika maskiner börja användas. År 1930 bildades Lappsunds andelsmejeri, varvid en ny tid i mjölkhushållningen inbröt. Tidigare hade varje gård egen separator och kärnade sitt eget smör som delvis såldes på torget i Vasa.

 

Hankmodamer säljer jordgubbar på Vasa torg på 1950-talet. De tre damerna i mitten torde vara Edla Sandberg, Tyra Isberg och Ellen Östman.

 

Gamla Lappsundsbron 1976 när den började rivas för att ersättas av den nuvarande.

Det var för övrigt vanligt att bönderna förde sina produkter med hästfora till Vasa för försäljning. När regelbunden linjebilstrafik inleddes kunde en del varor sändas med denna.

I och med att samhället var så pass jordbruksbetonat fanns det före och efter kriget 1939-1944 kreatur i så gott som varje gård i byn. Efter kriget inträffade en märkbar förändring i samhället, jordbruket blev mer och mer mekaniserat, samt samhället mer industrialiserat. Härav följde att en del småbrukare slutade med jordbruket och sålde eller arrenderade ut sin jord till andra som behövde tillskott. Mekaniseringen medförde att det behövdes mindre folk i jordbruket, samtidigt som den växande industrin behövde och kunde suga upp den friställda arbetskraften. Förutom jordbruket har även det funnits en del pälsfarmer i byn som tidvis gett en del arbete. På grund av att egentliga industrier i stort sett saknats i byn, så har man pendlat till andra orter där det funnits arbete.

 

Då det gäller förhållandet på det andliga området, så har förutom Den Evangeliskt Lutherska kyrkan, även den frikyrkliga verksamheten varit rätt så livlig under olika tidsperioder. Den baptistiska väckelsen som bröt fram på senare delen av 1800- talet kom även att påverka Hankmo byarna. I Österhankmo bildades en baptistförsamling 1889. Ett bönehus uppfördes som invigdes för sitt ändamål 11 juli 1897.Till denna församling hörde största delen av baptisterna i de angränsande byarna. Den lilla skaran baptister i Västerhankmo beslöt den 21 november 1898 att låta bygga ett eget bönehus. Tomt för huset köptes 30 januari 1899. Under vintern skaffades timmer och ritningar, den 18 oktober samma år började grundläggningen. Den 26 februari 1900 timringen av huset. Det nya kapellet Ebeneser öppnades för sitt ändamål den 1 juli 1900. Västerhankmo baptistförsamling bildades 1903. De båda församlingarna sammanslogs på 1930-talet och har därefter namnet Hankmo baptistförsamling. En del av medlemmarna i Österhankmo övergick till Pingströrelsen och bildade Österhankmo Fria församling. Även Fria Missionsförbundet har haft stor anslutning i Kvevlaxbygden. Den 6 juli 1902 invigdes en ny missionssal i övre våningen av Anders Näsmans gård. Denna sal ersattes av det nya Missionshuset som invigdes den 13 september 1931. Missionsförbundets medlemmar hörde till Kvevlax missionsförsamling. Pingströrelsen uppträdde första gången i början av 1908, men den mötte i början ganska stort motstånd. Det gick inte annat än tillfälligt att hejda rörelsens frambrytande, den fick på 1920- och 1930- talen ny vind i seglen och hade framgång i byarna. Medlemmarna hörde till Elimförsamlingen i Kvevlax. Dessutom finns det ytterligare en fristående evangelisk grupp som haft och har medlemmar spridda i Hankmo byarna, samt i närliggande byar. De har inget skilt samlingshus utan samlas i hemmen till sina  andakter.

 

Bland övriga föreningar kan nämnas Marthaföreningen som har egen presentation på hemsidan, likaså Ungdomsföreningen som också har presentation på hemsidan.
Det har även funnits tröskverksbolag, samt elbolaget Stjärnan vilket var gemensamt med Petsmo och Österhankmo. För närvarande sköter Vasa elektriska eldistributionen.
Dessutom finns några på senare år bildade föreningar vilka alla har egen presentation på hemsidan www.hankmo.net

 

År 1973 företogs kommunsammanslagning då Kvevlax kommun blev en del av Korsholm. Historien härefter är nutidshistoria som är tillgänglig för var och en.

 

Dessa fragment ur historien är upptecknade i augusti 2007 och kompletterat i februari 2008 av Birger Näsman.

 

Österhankmo historia

Det fanns invånare i byn redan på 1400- talet har vi i forskargruppen forskat fram. Byn bestod då mest av skog, grunda säv- och vassområden och mycket lite åkermark.

1600-talets jordeboks kartor visar att vattnet svallade fritt i Österhankmo på den tiden. Ett 30-tal holmar är utritade på kartan från 1695.

 

Bild/ Österhankmo på 1600-talets jordebokskarta av Jonas Gedda år 1695.

År 1760 fanns det fem hemman i byn.

År 1777 anställdes drängen Johan Anderson Beijar som barnlärare. Han var född i Petsmo 6 juni 1740. 37 olika lärare har verkat i Österhankmo tills skolan drogs in.

Bild/ Barnskolan på Dahlabacken i Österhankmo 1922. Lärare är Ida Kvist. 

Barnskolan i byn blev 1859 en mera permanent byskola med eget skolhus.
Österhankmo fick folkskola 1906 och den nybyggda skolan invigdes 8 januari 1908, numera fungerar skolhuset som byagård. 

Den 25 juni 1791 var byamännen ute och uppmätte, graderade och delade mellan sig vägen som de ämnade upparbeta genom byns ängsmarker. Vägen från byn till Erik Skräddars äng var då färdig.

Vägen från Österhankmo till Kvevlax kyrka blev färdig 1801.

Om aftonen den 24 juni 1808 landsteg 1100 man från Sverige, under ledning av översten och generaladjutant Johan Bergenstråhle i Österhankmo för att driva ut ryssen från Vasa. Striden i Vasa slutade i katastrof för den svenska expeditionen, 16 officerare och 256 man förlorades, och från Österhankmo stupade bonden Isak Jakobson Kux. Under reträtten brändes Lappsunds bro, för att hejda ryssarna.

Fisket var tidigare viktigt för Österhankmoborna, man fiskade med not, större och mindre ryssjor och lakastickor, senare krok och sax, vanligt var också långrev. För agnfångst användes mörtstugor, i vilka man satte en tjock gröt i botten, som lockade in främst mört och löjor. På Teilot fanns flera fiskarkåtar där man vistades längre tider, när strömmingen gick till. Strömmingen var viktig, likaså braxen, den saltades i fjärdingar och åttingar, som såldes. Gäddorna torkades och kunde användas som lutfisk. Det berättas att man for ända till St. Petersburg med salufisk.

Bild/ Fiskhandlaren Abraham "Abba" Finne i början av seklet, hustrun står mitt på bilden. Finne sålde fisk ända till St.Petersburg.

    
Bild, vänster/ Fiskaren Verner Brinks hamn med skötar på tork, 1950-talet.

Bild, höger/ Stefan och Harald Nyström i fiske 1982.

Ett talesätt i Österhankmo var "pengan har vi och meir finns ondi isin".
När pälsdjuren blev vanligare i Österhankmo, var det ofta strömming, nors och småfisk som också saltades eller torkades och användes till foder för främst minkar.

Under årens lopp har det funnits 39 pälsfarmare i byn, större och mindre, varav Eskil och Samuel Finnes farm var den största, med ett tiotal anställda under pälsningstiden.

Bild/ Oskar Eriksson och Eskil Finne vid pälsningsstugan på 1960-talet.

 


Bild/ Flygbild från Sundet söder om Strömsbro, början av 1970-talet.

Ryssjeplatserna såldes av fiskargillet på auktion, men fiskarena, som hade ryssjorna byggda enligt djup och längd enkom för platsen ifråga, bevakade "sina" platser, så det var svårt för utomstående att komma in. Numera finns endast två ryssjeplatser i bruk sommartid på Österhankmo vattnen.

Ett annat talesätt var ”ni ska jet na päror å, och int bara nårsin” sa Matt åt pojkan sin.
Åtminstone två skonerter, Wänskapen och Maria Sofia, har byggts i Österhankmo av bröderna Rundell i mitten på 1800-talet, samt några pråmar att frakta virke i, kanske främst ved. Förutom de fiskare som byggde egna båtar fanns på 1950-60 talet fem båtbyggare i byn, varav en började tillverka glasfiberbåtar. Idag finns inga båtbyggerier kvar i byn.

   
Bild, vänster/ Rainer och Ingvald Vinberg i båtbyggeriet 1980.

Bild, höger/ En nästan färdig större båt dras ut i slutet av 1970-talet vid Albin Sundstens båtbyggeri.

 

I början på 1900-talet fanns i Österhankmo 3-4 skomakerier, som tillverkade läderstövlar och andra skodon.

Skofabrikens arbetare 1920. Paret till vänster är fabrikören Gustav Söderberg med hustrun Anna-Lisa.

 

Andelslaget Skogen, senare Metsäliitto hade en hamn för bogserbåtar i Österhankmo, under den tiden då pappersved skulle samlas ihop i skärgården och bogseras både till lastbåtar och till fabriker. Ett annat sätt att förtjäna extra pengar var lastning av props och pappersved på redden utanför Bodören, samt att cykla in till Vasa och lossa fartyg i hamnen, om det fanns fartyg där.

I början på 1930-talet började Verner Mickelsson och Alfred Benson idka busstrafik mellan Österhankmo och Vasa, de hade först en kombinerad buss och lastbil. 1938 köptes bussen av Evert Villför, som fortsatte trafiken till 1965 då Haldin & Rose övertog linjen.

 

 

Bild/ Såhär kunde hankmovägen också se ut i början av 1980-talet. Chauffören Roy Krus måste vända med bussen.

 

I österhankmo har sedan slutet av 1800 talet funnits flera butiker, den första vi känner till är Söderbergs handel på Bodön, strax efter Ströms bro. Den avslutades och varulagret köptes upp 1907 av nybildade Österhankmo Andelshandel som senare sammanslogs med Kvevlax Andelshandel. Efter att butiken i Österhankmo drogs in i början av 1990 talet löstes fastigheten in av Fastighetsbolaget Österhankmoboden. Bolaget hyrde ut verksamheten åt först Tapani Rajamäki och sedan Stefan Sundvik men butiken upphörde på grund av dålig lönsamhet och fastigheten såldes av fastighetsbolaget till privat bostad.

Bild/ Kvevlax Andelshandels Österhankmobutik på 1960-talet.

Privata butiksägare har varit Isaksson som en kort tid drev en liten butik nedanför nuvarande Adele Jansson. Johannes och Emma Råback hade butik granne med Andelshandeln, Johannes köpte också upp fisk som levererades till Vasa. Sigvard Sandqvist och Sven Hautaoja började med butik i fd. Verner Brinks stuga, söder om nuvarande Vivi Nyström. Karin och Johannes Björk köpte senare bolaget och öppnade Specialbutiken i Ströms tået. Björk köpte även upp bär och fisk vida omkring i trakten.
På Kerklaxholmarna fanns också en kort tid en liten butik hos Arvid Wiik.

En viktig gröda för djurhållningen, speciellt för de som inte hade egna åkermarker, var det sjögräs, främst vass, fräken och tåtel som växte frodigt i de grunda vattnen i byn. Bärgningsrätten för utstakade områden auktionerades ut till högstbjudande av samfälligheten varje år. Under nödåren var också blomvassens rot, (kallades också dobrarot) ett attraktivt tillsatsmedel som ökade näringsinnehållet och bakningsegenskaperna för den svagsäd som fanns för brödtillverkning.

 

Bild, vänster/ Henrik Westerback visar blomvassroten som användes till brödbakning i stor skala under nöråren på 1860-talet.

Bild, höger/ Blomvassblomma

 

I början på 1920-talet utfördes ett storskifte i byn, varvid ett antal hemman utflyttades till södra delen av byn, en åtgärd som säkert var nödvändig, eftersom bebyggelsen i byn var tät, och jordägorna splittrade i många små skiften.

I mitten på 1950-talet påbörjades den länge omtalade torrläggningen av hemfjärden. En huvudkanal muddrades av ett mudderverk som nätt och jämt kom igenom Strömsbro, dammarna mot Kyro älv och sundet, samt pumpstationen byggdes. Marken torkade så småningom och uppodlades, så Österhankmos areal ökade med ca. 600 hektar prima åkermark.

I en skoluppsats från 1914 berättas att i byn fanns då 360 personer, 294 kor, 53 hästar, 65 velocipeder, 52 symaskiner, 40 separatorer, 32 slåttermaskiner och 8 höräfsor.

Idag bor i byn ca 152 vuxna och 59 barn i 95 hushåll, på fastlandet finns 125 sommarvillor. Korna har reducerats till 20 st, hästar finns endast några stycken för nöjesbruk, och sista svinfarmen är på slutrakan. Istället har kål och sallads odling, samt spannmål tagit över. Traktorer och skördetröskor istället för separatorer och slåttermaskiner.

En stor del av byns befolkning pendlar idag till jobb ytterom byn.

 

Skrivet hösten 2007 av Ragnhild Leppäkorpi och Henrik Westerback.

 

 

Källor och övrigt material gällande historien för Hankmo byar:

 

Hankmo skola 1879-2004 (arbetsgruppen för Hankmo skola 125 år)

 

Kvevlax historia, Åkerblom 1919

 

Kvevlaxbygdens insats i Finlands frihetskamp, Kvevlax skyddskårs förlag, nytryck 2007 

 

Vår by Österhankmo - född ur havet och Kyroälv, 1988

 

Västerhankmo by - Händelser, seder och bruk bland människor i byasamhället (hembygdsforskargruppen i Västerhankmo, 1987)

 

Västerhankmo by - Del II - Händelser i byasamhället (hembygdsforskargruppen i Västerhankmo, 1990)

 

 

Tillbaka till startsidan

 

Ansvarig utgivare: Västerhankmo samfällighet / Stefan Råback, tel. 050 5902525     Senast modifierad: 27.4.2008